Efter nattens bravadet och panikångest attacker och att jag såfort jag är ensam ångrar mig och går ner på knä. Så blev jag hitsläpad av mamma att följa med till henne ute på landet. Det känns skönt att ha folk omkring mig. Men det är ändå jävligt tungt. Andra släktmedlemmar kom hit idag och så var man tvungen att berätta och det var så man fick spänna hela kroppen för att hålla inne gråten.

Jag fattar inte varför jag alltid ska verka så jävla stark. För det är jag ju inte.. Det är ju klart bevisat nu...

Och till alla er som sparkar på mig när jag redan ligger ner. Fyyfan.. jag säger bara då det.. fyyyyfan!! Jävla svin är vad ni är... Så jävla lågt att jag ..... blir så jävla arg!!...

Nää nu ska jag sura och tycka synd om mig själv.. Kanske äta något då jag inte ätit på två dygn nu...