Jag visste inte att det skulle spöregna när jag promenerade hela vägen hem.. Jag är pisseblöt och orolig.

Det började med att jag fick komma in på läkarens kontor. Berätta att jag låg och läste och hittade en knöl på magen. Vet inte hur länge den varit där.. Beskrev känslan när man tryckte på den. Och storlek och plats.
Sen gick vi in i ett undersökningsrum. Så fick jag lägga mig på en brits. Så började han klämma på magen. Jag visade knölen och han klämde och tryckte och pressade.. Lyssnade med stetoskop. Lyssnade på min andning.. Klämde på mina äggstockar. Och jag hade nog en svag mensvärk. för aj va ont det gjorde..
Sedan hummade han lite. Och så sa han att vi skulle in på kontoret.
"Kadunk kadunk kadunk" lät hjärtat från mig när vi gick de långa 10 stegen till kontoret igen.
Innan jag stängde dörren

-"Madeleine....."
-"Jaa...?" Min röst höll knappt.
-" Jag har ingen aning om vad detta kan vara, Det skulle lika gärna kunna vara en fettknöl, som något annat värre. Jag kan inte avgöra det av att klämma och känna så jag skickar en remiss till ett ultraljud och så får vi se om de kan avgöra det där. Annars får vi göra en biopsi på knölen. Kanske till och med öppna och kolla". Sa läkaren.

Kalla kårar rann ner för min ryggrad.
Bleeihi.

-" Du ska inte oroa dig i onödan för jag vet hur din mage reagerar på stress, försök att inte tänka på det"  Sa Läkaren när han såg min oroliga min.
Lättare sagt än gjort.

Jag har ingen aning om när jag får remissen. hur länge jag behöver vänta. Hur mycket det kommer kosta, eller vad jag ska förvänta mig.
Jag hatar sånthär..
Oro, och att inte veta....