Igår läste jag ut Berny Pålsons bok Vingklippt Ängel för andra gången i mitt liv. Och den var lika bra denna gången med. Men jag började tänka lite. På denna besatthet av att skada sig själv.

När jag var 14 år så fick jag tillbaka mitt minne av vad som hände mig när jag var 6 år och däromrunt. Jag var i puberteten och fick en fruktandsvärd deppresion. Plus att jag levde med att ständigt känna mig utanför och "hemlös" Jag började skära mig i armarna. Och jag utvecklade min OCD (tvångstankarna) Jag lever fortfarande med tvångstankarna tyvärr och de går i perioder. Men jag skär mig inte längre.
   Jag fick aldrig ett beroende som Berny Pålson fick. Men jag hade en njutning i det. Och det var att det är lättare att kontrolera och manövrera fysisk smärta än att kontrolera psykisk. Man tänkte inte det när man väl satt där och lät rakbladen smeka huden och blodet sippra ut. Men nu i efterhand när det är bearbetat så förstår man hur det fungerade.

Jag kommer fortfarande på mig själv med att trycka naglarna i armen eller handen när jag är förbannad,ledsen, upprörd eller bara tänker för mycket bakåt.

Jag blir arg när jag ser folk med ärr eller sår på armarna som är tydliga självdestruktiva sår. Men jag blir nog mest arg bara för att. De personerna antagligen är/var med om något lika illa eller kanske tillochmed värre än mig.
Det är ledsamt att se. Och det är en normal reaktion att beblanda rädsla och ilska såsom oro och ilska.

---

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till med detta men.... det ville liksom ut. Och ni kanske inte är intresserade av att läsa om min smutsiga barndom och andra tankar jag har. Men det är ju ingen som tvingar er att läsa min blogg....