Jag gillar inte att printa ut hela mitt liv och nämna saker om personer som kanske inte vill nämnas osv.
Så vissa kommer nog inte förstå vad jag menar med detta inlägget. Men jag måste få skriva av mig.

Det känns jättekonstigt. Att det är tillbaka till det gamla. Det känns fel.. Men ändå rätt. Jag varvar med att säga "SINGEL AND FABOLUS"... till att säga "HELVETTES JÄVLA SKIT FAN JAG VÅGAR INTE VARA ENSAM... LÄMNA MIG INTE"

Jag är rädd. jag är glad. jag är ångestfylld. jag är fri. jag är medvetslös. jag lever!

jag fattar ingenting...
jag gör verkligen inte det.


Är det det här dom kallar liv?


singel liv....


jag.... är singel.... (?)


gillar jag det?