Jag berättade i ett tidigare inlägg att jag har fått brev ifrån mitt gamla gymnasium att jag är välkommen tillbaka (Jag var av hälsoskäl tvungen att hoppa av förra året). Så detta brevet ger mig rätt att börja skolan igen.. för några veckorsen skulle jag sagt nej.. Men senaste tiden har jag börjat tänka på hur jag känner.

När jag står där på dansgolvet. i skolan.. eller där på scenen och dansar. Jag har aldrig mått så bra som jag gör då.. Jag har inte det. Och.. Jag vet inte om jag kan få någon framtid i dansen.
Men.. det känns som om det är värt detta unika tilfälle. För om 1 år måste jag betala för att få en sådan utbildning. ....

Jag måste prata med min sambo om detta..

det pirrar i hela min kropp.. det pirrar så det svider.. det svider så det pirrar.

Jag vill ta denna chansen...
Jag måste prata med min mamma..